Hej!
Hörde ett program om elevhälsan på er hemsida och skrev följande "debattinlägg".
Hör att man gällande psykisk ohälsa i skolan ska satsa på dels "brandkårsutryckningar" och dels förebyggande åtgårder. Detta är väl bra att man engagerar sig.
"Brandkårsutryckningarna" består av att utreda barn som har problem (hoppas för allt i världen att brandkårsutryckningarna inte består av att utreda barn som är ett problem för skolan). De förebyggande åtgärderna består av "lär känna dig själv psykologi". Tolkar det som att vår självhjälpskultur nu har tagit sig in i skolan.
Kanske låter som en krass inställning till samhällets ansträngningar att göra elevhälsan bättre. Det jag vill ha sagt är att barn ska upptäcka världen och sig själva som de alltid gjort och vi vuxna ska vara där med vår erfarenhet som en trygg kontrollant att barnen inte utvecklar ett kontraproduktivt beteende. Det är inte så konstigt.
Att skapa en skola med alla möjliga vetenskapliga nymodigheter och psykiska diagnoser, behandlingar, mediciner och självhjälpskurser gör i längden inte bara en mycket invecklad och ineffektiv skola men också ett säkert sätt att se till att våra barn inte får en trygg miljö att växa upp i.
Men det är ju den tid vi lever i, säger du då. Det kan jag hålla med om och jag förstår också att en psykolog, läkare eller självhjälpsguru kan vara en insiktsfull människa till hjälp för barnet.
Jag kanske bara är sentimental över min skolgång och jag kanske minns uteslutande de bra sakerna, men jag har ändå en känsla av att utvecklingen av skolan går till ett enormt krångligt system bara för att klara av att behandla varje elev individuellt, som i sig inte är fel.
Men skall läraren lösa allt det på egen hand? Ja, faktiskt, med lite hjälp av vaktmästare, sjuksyster och rektor. Mentorskap i form av att äldre elever tar ansvar för hur yngre elevers klarar sig är också en bra idé. Det ger den äldre eleven en chans att prova sin mognad och den yngre eleven en känsla av trygghet och bekräftelse. Resurser och medel i proportion till lärarnas betydelse i skolan bör gå till läraren och läraryrket. Lärarnas egna åsikter om skolan bör vara prioritet i en utvärdering av skolan och ligga till grund för utformandet av både den reella läroplanen och forskning till grund för utbildningen av nya lärare. Lärarens lön påverkar lärarens status och skall stå i proportion till lärarnas betydelse i samhället.
Läraryrket måste vara ett attraktivt jobb för att skolan ska få de rätta förutsättningar att klara sitt uppdrag.
Hörde ett program om elevhälsan på er hemsida och skrev följande "debattinlägg".
Hör att man gällande psykisk ohälsa i skolan ska satsa på dels "brandkårsutryckningar" och dels förebyggande åtgårder. Detta är väl bra att man engagerar sig.
"Brandkårsutryckningarna" består av att utreda barn som har problem (hoppas för allt i världen att brandkårsutryckningarna inte består av att utreda barn som är ett problem för skolan). De förebyggande åtgärderna består av "lär känna dig själv psykologi". Tolkar det som att vår självhjälpskultur nu har tagit sig in i skolan.
Kanske låter som en krass inställning till samhällets ansträngningar att göra elevhälsan bättre. Det jag vill ha sagt är att barn ska upptäcka världen och sig själva som de alltid gjort och vi vuxna ska vara där med vår erfarenhet som en trygg kontrollant att barnen inte utvecklar ett kontraproduktivt beteende. Det är inte så konstigt.
Att skapa en skola med alla möjliga vetenskapliga nymodigheter och psykiska diagnoser, behandlingar, mediciner och självhjälpskurser gör i längden inte bara en mycket invecklad och ineffektiv skola men också ett säkert sätt att se till att våra barn inte får en trygg miljö att växa upp i.
Men det är ju den tid vi lever i, säger du då. Det kan jag hålla med om och jag förstår också att en psykolog, läkare eller självhjälpsguru kan vara en insiktsfull människa till hjälp för barnet.
Jag kanske bara är sentimental över min skolgång och jag kanske minns uteslutande de bra sakerna, men jag har ändå en känsla av att utvecklingen av skolan går till ett enormt krångligt system bara för att klara av att behandla varje elev individuellt, som i sig inte är fel.
Men skall läraren lösa allt det på egen hand? Ja, faktiskt, med lite hjälp av vaktmästare, sjuksyster och rektor. Mentorskap i form av att äldre elever tar ansvar för hur yngre elevers klarar sig är också en bra idé. Det ger den äldre eleven en chans att prova sin mognad och den yngre eleven en känsla av trygghet och bekräftelse. Resurser och medel i proportion till lärarnas betydelse i skolan bör gå till läraren och läraryrket. Lärarnas egna åsikter om skolan bör vara prioritet i en utvärdering av skolan och ligga till grund för utformandet av både den reella läroplanen och forskning till grund för utbildningen av nya lärare. Lärarens lön påverkar lärarens status och skall stå i proportion till lärarnas betydelse i samhället.
Läraryrket måste vara ett attraktivt jobb för att skolan ska få de rätta förutsättningar att klara sitt uppdrag.
