Jag såg på nyheterna i går att reglerna kring god man har reviderats. Brukarna har lyckats ändra lagen om den gode mannens befogenheter, så dessa befogenheter inte kan leda till missbruk av brukarens ekonomi.
Ett regelverk som jag tycker är rent inhuman, och borde revideras, är regelverket kring vårdintyg.
Nämligen att om klienten avböjer frivillig vård så är det skäl nog i sig för att läkaren skall kunna skriva ett vårdintyg och omhänderta klienten.
Varför ställs då frågan till klienten om utgången ändå alltid blir den samma?
Är inte det en form av förolämpning att ställa en fråga hon inte kan svara rätt på?
I verkligheten finns det bara två varianter. Antingen så förstår klienten sitt underläge intuitivt och väljer att inte göra motstånd. Eller så känner klienten sig hotad av underläget, och gör motstånd.
Vore det inte bättre om rutinerna såg ut så att när vården har tagit sig fram till klienten så skall de inte bara uppge att de har kommit p.g.a. alarmerande uppgifter angående klienten utan också redovisa vilka dessa uppgifter är. Självklart kan oroliga personer som hört av sig till vård och polis inte röjas, men personalen kan gott förklara för klienten vad som gör vården bered att tvångsomhänderta henne. Då skulle klienten få en rättvis chans att sätta sig in i situationen. Kanske skulle hon förstå varför det sker ett så alvarligt ingrepp och ha lättare att sammarbeta. Eller/och kanske kan hon förklara sin egen version av de alarmerande händelserna, så att vården förstår bättre. Detta tycker jag borde vara självklart.
Nämligen att om klienten avböjer frivillig vård så är det skäl nog i sig för att läkaren skall kunna skriva ett vårdintyg och omhänderta klienten.
Varför ställs då frågan till klienten om utgången ändå alltid blir den samma?
Är inte det en form av förolämpning att ställa en fråga hon inte kan svara rätt på?
I verkligheten finns det bara två varianter. Antingen så förstår klienten sitt underläge intuitivt och väljer att inte göra motstånd. Eller så känner klienten sig hotad av underläget, och gör motstånd.
Vore det inte bättre om rutinerna såg ut så att när vården har tagit sig fram till klienten så skall de inte bara uppge att de har kommit p.g.a. alarmerande uppgifter angående klienten utan också redovisa vilka dessa uppgifter är. Självklart kan oroliga personer som hört av sig till vård och polis inte röjas, men personalen kan gott förklara för klienten vad som gör vården bered att tvångsomhänderta henne. Då skulle klienten få en rättvis chans att sätta sig in i situationen. Kanske skulle hon förstå varför det sker ett så alvarligt ingrepp och ha lättare att sammarbeta. Eller/och kanske kan hon förklara sin egen version av de alarmerande händelserna, så att vården förstår bättre. Detta tycker jag borde vara självklart.
Dessa brukare blir tillslut så formade med att inte ha några rättigheter att de inte heller förväntar sig några rättigheter. Som en intuition de bär med sig i huvudet. Men de nya som kommer till psykiatrins uppmärksamhet, borde inte bli föremål för tvetydigheter inom vården. En ändring måste ske i vårdens bemötande av klienten. När förväntningar om rättigheters existens försvinner är personen förlorad.
