upplevelsen

Överjaget observerar vad som händer
Intuitionen styr
Och fötterna står på marken

Ersättningssytemet

Var på en utveklingsdag med landstinget för ett par månader sen. Vi delade upp oss i fokusgrupper. Vår grupp valde temat "ersättningssystemet" Det som sitter kvar i mitt huvud är vad en ekonom i vår grupp hade att säga: "Ja, och det värsta med ersättningssystemet är att ersättningen för en diagnos förändras under året, så man kan inte veta vilka diagnoser man ska sätta på patienterna för att budgeten ska gå ihop vid årets slut"!!!

Möjligheternas metoder

Jag var på konferans onsdag och torsdag, "Möjligheternas metoder". Fantastisk konferans där jag lärde mig mycket nya grejer. Vill dela med mig av 3 punkter.
* Återhämtningsperspektivet är att lyssna till vad brukaren vill ha i sitt liv och hjälpa hen att ta sig dit, snarare än att bota hen.
* Istället för att läkaren enväldigt skriver journal så kan man ha sk delad dokumentation där brukaren är med och skriver journalen.
* Istället för att vara fokucerad på att avlägsna en psykos kan man vara nyfiken på vad den handlar om.

Pappa

Nu i dagarna: funderar på vad jag ska prata om på den Öppna scenen på Sorunda festivalen. Satt igår på pendeln och klurade. Ville säga nåt om psykoser. Konstaterade att allt jag vet om psykoser är att det handlar om vanföreställningar. Vad heter vanföreställningar i folkmun? Inbillning.

Konstaterade att jag inte viste vad "inbillning" betydde! Ringde pappa och frågade. Vi konstaterade att inbillning var när två personer har olika verklighetsuppfattning och den ena har tolkningsföreträde eller mer auktoritet. Alltså är den andres verklighetsuppfattning inbillning. Vi kom också in på tillit och förtroende. Att om det ska ske något verkligt sammarbete mellan läkare och patient måste det finnas tillit från BÅDA håll. Auktoritet kan fungera om båda parter är med på det. T.ex. att man som medborgare måste gå med på att Polisen har ensamrätt på att nytja våld (förutom självförsvar).

Senare samma dag antecknade jag att "en person med psykos har det socialt svårt då man har för lite gemensamt med andra". Detta efter att ha kommit fram till att det inte finns någon objektiv verklighet, utan att alla väsen har sin egna Subjektiva verklighet och ju fler man är tillsammans, som är överens, ju "objektivare blir den".

Självporträtt från tidigt 90-tal

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Och kärlek?

Utan bekräftelse kan en typ av självisk kärlek växa
som gör att du strävar efter att tillfredsställa din egen önskan,
Rädslan är murarna i ditt fängelse.

Stationen - mitt barndomslandskap

Svenska A 1997

Jag är född i Knivsta, en förort till Uppsala, eller snarare till Stockholm, med tanke på att majoriteten av de boende föräldrarna i Knivsta pendlade till sina jobb i just Stockholm, alla vardagar med det röda SJ-tåget. Också jag fick åka SJ-tåg, bara barnet. Det var fantastiskt spännande. Perrongen låg och väntade med asfalten och det röda prydliga stationshuset. Bommarn plingade och gula ljus blinkade när ett tåg skulle anlända. Det brukade pirra i magen. Ut ur fjärran, långt bort ifrån, kom tåget, ibland något efter utsatt tid, ibland något innan. Man hörde ett ambitiöst tappert horn ljuda genom landet. Jag stod och tittade på medans tåget närmade sig säkert och jag kände mig ödmjuk inför det faktum att tåget tog i av alla krafter för att bromsa sin enorma tyngd för min skull.

De sk snälltågen stannade aldrig i Knivsta. De ljöd på samma sätt men stannade aldrig in det minsta. De rasade vinande förbi i en flera ögonblick lång tumult som kändes i hela kroppen.

Men pendeln stannade som sagt. Dörrarna öppnades ibland redan innan tåget hade stannat helt och hållet. Tåget rullade fortfarande förunderligt tyngdlöst efter att bromsarna hade släpt sitt grepp. När jag kom hem från Stockholm och tåget rullade in på perrongen i Knivsta brukade jag stå i dörröppningen och titta ner på asfalten som rann förbi tills tåget tvärt stannade med ett ryck av den sista avvaktande bromsen.