Hej!
Jo, jag fick lust att berätta om en händelse på väg till terapeuten. Jag sitter på pendeln ensam i "en fyra", dvs två stolar mitt emot varandra. Vid en hållplats kommer en tjej inhoppandes framför min fyra och står bara där. Jag hör mamman ropa "Nej, här ska vi sitta". Men flickan, kanske i 8-års åldern står bestämt kvar. Mamman ger med sig och kommer med sonen, kanske 6 år gammal. Jag sitter vid fönstret. Mamman sätter sig vid sidan om mig medans hon placerar barnen mitt emot oss. Flickan är väldigt sprallig och pojken är trött. Flickan vänder sig mot pojken och vill leka charader. Mamman stoppar henne och säger till flickan att hon ska låta pojken vara. "Då får du gissa mamma!". Mamman förstår inte alls vilket ord flickan söker med sin charad. Flickan förklarar och säger att nu är det mammas tur. Mamman säger att hon inte kan.
Då! skiner jag upp och säger att jag kan en. Med gester frågar jag flickan om hon vet vem det är som har en snusnäsduk på huvudet en lapp för ena ögat och ett träben. Flickan tvekar men pojken vaknar till liv och utbrister glatt "En pirat!". Sen var det pojkens tur osv. Vi tre satt säkert 5 stationer och turades om att göra charader och när de skulle gå av så sa mamman ett varmt "hej då".
Jag tänker på hur detta inte skulle varit möjligt för 10 år sedan eller 20 år sedan, då när jag reflekterar över mitt liv inser att jag strax efter tonåren började uppleva barn som ett hot, och inte en glädjekälla. Det verkar som om jag håller på att rehabilliteras från ett långt och trassligt liv.
/Trolle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar