SAGA

SAGA

Långt, långt bak i tiden. Tid utan begynnelse.

Fanns det en sköldpadda som hette Henrik. Det var en gammal, gammal sköldpadda. Rätt var det var, så kom en pojke fram till Henrik. Diogo hette pojken. Diogo fanns i Henriks drömmar då Henrik trampade i staden. I verkligheten var Diogo redan vuxen. Men Henriks hjärta minns än idag den lilla pojken Diogo och hans två yngre bröder, Jorge och Johan. Brödernas mamma hette Maria, och var en av bröderna hade varsin egen far.

 

Henrik brukade träna sin röst och skicka kommandon. Han skickade alla möjliga kommandon som dök upp i hanns huvud, Sieg heil, Rasta farai, a Salama leikum - brothers take’um. Han visste inte riktigt varför han skickade dessa kommandon det var bara en krånglig vana. Han visste att det var farliga kommandon, men han kunde inte låta bli.

 

De tre riddar-bröderna Diogo, Jorge och Johan gick på gym och byggde muskler, tränade sport och gick på stadens techno-musik-klubbar precis som alla unga vuxna.

 

Henrik var hemlös och drev omkring längs husväggarna. Då och då, på natten, kom han in på Knutpunken och diggade techno-musik eller ut till Uptons gator där musiken var mäktigt dunkande bland folkvimlet.

 

Henrik var rädd för alla människor men tog instruktioner i sitt huvud att gå fram och fråga om en ciggarette eller småpengar, ibland fick han en 20- eller 50-lapp.

 

Det slutade oftast med att han begav sig hem till Fenix för att söka skydd, ett boende för hemlösa och missbrukare. Nyckeln var han rädd om, även om den inte kan öppna ytterdörren. Det är inte säkert personalen öppnar ytterdörren mitt i natten. Då får man vänta till kl. 8

Idag drömde Henrik. Att jag rökte braj och drack öl av varierad sort. Både nödraketer 2,8 % – 3,5 %. Till att börja med så stänkte det lite gran sedan när jag väl kom hem så ösregnade det. Skyn föll ned. Tack att du drömmer med mig Thåström och du, diktare Thomas von Tranströmer. Tack även till min mor som har tårarna i himlen. Rödalinjen-riddarna, i Stockholm, de har verkligen inte patent på sin färg eftersom det finns även grön och blå linje. Så det så.

 

Aj vad det gör ont i pungen sa Henrik som verkligen inte drömde den här gången.

 

Realtiden är fan inte att leka med, tack och hej Leverpastej

 

 

Flashy common u mother fucking provocation is totally normal saga

Nu har fått för mig att jag ska skriva nått sexigt om kvinnor I en djävla sexistisk smörja som socialporr med dålig människosyn eller nåt…

 

Men drömmar är inte klätt att beskriva när man sitter och slå på tangenter i en verklighet att bråkiga vänner, Rumble and tumble with us.

 

BOW drömmer Henrik. Sagan fortsätter med Bow istället för Henrik…

 

Bow bodde i Stockholm på 80-talet. Då var han discjocky. Så det så. Men som sagt var, så drömmer han nu mest i verklighetens knappande på tangenterna här bland bröderna påå Fenix, boende för hemlösa och missbrukare. Vi samsas om våra förnödenheter och hjälps åt att sköta rutinerna. Men Bow 80-tal nu i Helsingborg, drömmer mest, men hjälper till så gott han kan (säger försvaret) (Åklagaren säger att jag är Nazist, pedofil, terrorist, bög, Islamist, Marcus Jarvey Black Afrikan fundamentalist, ballt va?

 

Sen säger nog inte försvaret mycket mer, förhoppningsvis. Nu talar vi vilken strunt som helst, både försvar och åklagare. För dom har redan pippat min brud så ofta att dom tröttnat.

 

 

Tredju delse (eller 3:e delen, eller tredje delen.)

 

 

 

Min fru var brun som Ute Schopka bodde på calle Ferran 33 - trenta i tres. Jag hette Henrik och min granne hette Mohamed Abdella Mohamed Babiker, kallades Ras Babi. Han gjorde promotion för musik artister, Reggae vad jag minns. Det får bli min avrundning! ……..

 

 

 

Avsnitt 4

 

En man som brukar sitta och äta frukost i sin rullstol vid ändan av bordet, där gamlingarna sitter, hjälpte mig att få igång datorn. Jag sitter vid gamlingarnas bord därför att jag inte kan Rumble and tumble med någon överhuvudtaget. Frukosten var otroligt god idag. Gröt, favorit bröden med ost och skinka. Jag fick till och med service på så sätt att personal blandade till apelsinjos då plastkannan var tom. Känner mig så besvärlig att behöva tränga mig på och be om hjälp.

 

Nu hör jag lätta skratt, men det hjälper liksom inte.

 

Det är soligt idag, och jag hoppas att dagen blir full av knark och tokiga saker. Det är så jag lärt mig att leva och medicin som hasch och öl brukar göra det lättare för mig att umgås, på stan eller i mindre sammanhang.

 

Nu hör jag att disken plockas undan, så klockan måste vara runt 9.00. Mannen som hjälpte mig med datorn, verkar må bra han med. Det känner jag liksom på intuitionen som sträcker sig från datarummet (där jag sitter) ut till matsalen.

 

Avsnitt 5

Nu har jag rusat omkring i trapphuset upp och ner mellan 2: a våningen (där rökrummet finns) och bottenvåningen, där datorn finns. Min kaffemugg har Anders lånat. Först använde han den till kaffe men nu senast till te. Jag får använda ett dricksglas provisoriskt i brist på min blåa mugg.

 

Och som lagen om alltings djävlighet så dricker jag för mycket kaffe ur dricksglaset.

Men vad ska man göra då man är desperat att hålla igång.

 

Igår hade jag en teori om att, i mitt omöjliga tillstånd där kroppen inte kan lugna ner sig, så kan det faktiskt vara bra att medicinera hårt med kaffe t.ex. bara för att lösa upp och trötta ut.

 

Namn har jag extra svårt med. Man behöver liksom kunna namnet på den man adresserar. Men igår lärde jag mig namnet på två stycken Anders. Anders och Anders. Den ene en äldre herre och den andre en erfaren knarkare i min egen ålder.

 

I juni, Sveriges nationaldag. Hoppas det blir riktigt mycket med smarrigt käk här på Fenix, boende för hemlösa och missbrukare. Det värsta med att vara hemlös i Helsingborg är att man får börja sin karriär med att be om akutplats. Det kan ta lång tid innan man får någon fast plats. Att stå vid dörren när personal sållar bland 4-5 gäster är inte alls roligt. Ens bästa vän, som man umgåtts med under dagen, kan få ett nej…