I metro, som jag inte vågat läsa på väldigt länge, men idag fått hjälp med denna fobi, då en person jag ser upp till slängde mig tidningen. I tidningen stod många intressanta saker som var helt nya för mig. Bl.a. att det finns en s.k. "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism". Detta är en passande etikett för de tankegångar och tankemönster jag befinner mig i.
Jag läser på er hemsida att "Samordnarens huvuduppdrag är att engagera och involvera berörda aktörer på lokal nivå i arbetet".
Jag läser på er hemsida att "Samordnarens huvuduppdrag är att engagera och involvera berörda aktörer på lokal nivå i arbetet".
Det känns som jag är en av de berörda aktörerna, om den som själv befinner sig i en utsatt situation kan kallas för aktör.
Igår natt satt jag och pusslade på en debattliknande text.
Arbetsinvandring tycker jag är en sund tanke. Det är självklart att folk söker sig dit där det finns jobb. Men det vi ser idag är något helt annat.
Terror och avundsjuka.
Resonemang:
Då processen att få ett jobb i Sverige, som väntetider hos migrationsverket, SFI och hela "omsorgssystemet", är så ineffektiv, ser vi istället svartarbete, kriminallitet och en dysfunktionell arbetsinvandring. Vi får en polarisering mellan svenskar och invandrare. Avundsjuka svenskar som tycker att invandrarna blir favoriserade av "omsorgssystemet" och tvärt om, invandrare som aldrig får en chans att bidra till samhället.
Resonemang:
Polariseringen blir ännu värre då en liten grupp av invandrare hämnas på samhället genom provokativ vandalisering och våldsbejakande extremism, istället för att vara tacksamma för den chans de fått att komma till Sverige.
Resonemang:
Att som flykting etablera sig i ett nytt land kan leda till ett behov av att hävda sig med status symboler, som en form av healing av den fattigdom hon fått acceptera och den stämpel hon fått bära. Polariseringen fortsätter eskalera då dessa statussymboler invandrarna skaffar sig provocerar de värdar av nationen som arbetar hårt för att få ihop det ekonomiskt.
Nu åter till mig, och min situation. Nederlaget i min integritet är så stort att jag tänker på att ta livet av mig varje dag. Detta har tillslut utvecklats till ett självskadebeteende, där jag har en sjuk njutning av mitt eget nederlag eftersom jag vant mig att leva ett suicid liv. Dessutom känner jag mig mycket starkt hotad av de som bevittnar mitt självskadebeteende och känner mig ibland utmanad att göra fel saker, precis som de invandrare som hämnas på samhället. För att summera, är det två problem
1. att orka leva med mig själv, och
2. att kunna hävda min rätt, i ett samhälle som ställer krav på att man har självrespekt först och främst, innan man får ta någon som helst del i samhället. "Ansökan avslås" "Gitta från trakten!" "Dra här ifrån!" osv.
Hoppas ni förstår poängen, då till och med kommunikationen runt min situation är svår.
Igår natt satt jag och pusslade på en debattliknande text.
Arbetsinvandring tycker jag är en sund tanke. Det är självklart att folk söker sig dit där det finns jobb. Men det vi ser idag är något helt annat.
Terror och avundsjuka.
Resonemang:
Då processen att få ett jobb i Sverige, som väntetider hos migrationsverket, SFI och hela "omsorgssystemet", är så ineffektiv, ser vi istället svartarbete, kriminallitet och en dysfunktionell arbetsinvandring. Vi får en polarisering mellan svenskar och invandrare. Avundsjuka svenskar som tycker att invandrarna blir favoriserade av "omsorgssystemet" och tvärt om, invandrare som aldrig får en chans att bidra till samhället.
Resonemang:
Polariseringen blir ännu värre då en liten grupp av invandrare hämnas på samhället genom provokativ vandalisering och våldsbejakande extremism, istället för att vara tacksamma för den chans de fått att komma till Sverige.
Resonemang:
Att som flykting etablera sig i ett nytt land kan leda till ett behov av att hävda sig med status symboler, som en form av healing av den fattigdom hon fått acceptera och den stämpel hon fått bära. Polariseringen fortsätter eskalera då dessa statussymboler invandrarna skaffar sig provocerar de värdar av nationen som arbetar hårt för att få ihop det ekonomiskt.
Nu åter till mig, och min situation. Nederlaget i min integritet är så stort att jag tänker på att ta livet av mig varje dag. Detta har tillslut utvecklats till ett självskadebeteende, där jag har en sjuk njutning av mitt eget nederlag eftersom jag vant mig att leva ett suicid liv. Dessutom känner jag mig mycket starkt hotad av de som bevittnar mitt självskadebeteende och känner mig ibland utmanad att göra fel saker, precis som de invandrare som hämnas på samhället. För att summera, är det två problem
1. att orka leva med mig själv, och
2. att kunna hävda min rätt, i ett samhälle som ställer krav på att man har självrespekt först och främst, innan man får ta någon som helst del i samhället. "Ansökan avslås" "Gitta från trakten!" "Dra här ifrån!" osv.
Hoppas ni förstår poängen, då till och med kommunikationen runt min situation är svår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar