Hej Mamma!

Införskaffandet av medel är så mycket svårare än vad dessa medel sen har för förmågan att återställa mig till, vila, lugn och ro. Därför lever jag i en ständig spiral nedåt. Målet är någon skall förstå mig så att de kanske därefter kan komma med någon bra lösning som hjälper mig. Problemet är att jag först och främst är verbal, på ett sätt som är 44 år gammal, medans själva utvecklingsstadiet snarare påminner om barnutnyttjande, typ träldom, gatupojke, hora, tiggar...e, barna-självmords-kandidatosv. Problemet är att jag skäms så mycket över detta att samtidigt som det är det jag förstår måste kommuniceras, så är det precis den sida jag försöker dölja. Ännu en paradox alltså, denna gång kring själva resonomanget om det överhuvudtaget finns någon som kan hjälpa mig. Ord är så krångliga, men ibland lyckas jag hitta rätt ord för rätt tillfälle. Mitt sociala liv är som du förstår en omöjlighet då själva integriteten är totalt trasig. Jag får aldrig nått som jag vill utan får alltid förhålla mig till den situation som blir.

Nog om att beskriva mina problem, Idag har en personal bjudit mig på te, hennes eget recept, sen frågade jag om en kopp till, och då försökte jag mitt eget recept, båda två var bra, men samtidigt som jag passade på att dricka och äta här i allrummet på Kronan så var det total terror genom tv:n.
Vet inte vad jag önskar du kunde göra, men jag minns att många av våra meningsutbyten i olika saker har varit mycket stimulerande. Om du fortfarande skriver litterära texter är jag glad om jag får ta del av din produktion, så lovar jag att försöka ge en kommentar i gengäld. Sen spinner vi vidare på detta koncept av verbal kommunikation.


Henrik Larsson RSMH