När jag var barn hittade jag på mina egna lekar. Låg på mage på mitt rum och prickade kulor. Jag var ett med golvet och kulorna rullade fritt i rummet. Jag sköt med avfyrningsdelen till min bilbana. Ofta träffade jag en kula med en annan. Gjorde ett roulettbord av min skivspelare och satsade pengar mot en imaginär bank. Jag studerade oddsen. Just detta brukade bli tråkigt eftersom det saknade mening då slumpen tillslut tedde sig ointressant. Pricka kulor på golvet var mer meditativt. Jag hade också rent destruktiva lekar som den vars upprinnelse kom från att myrorna bet mig på min fötterna då jag exploaterade bakgården. Jag straffade deras bristande respekt då de bet mig på fötterna med att ritualbränna myrstacken med mammas aceton från badrumsskåpet och stod förnöjsamt och tittade på som en häxdoktor medans stacken brann. Har kval om detta än idag. Myrornas bett var nog deras ritual att straffa mig för att jag exploaterade bakgården. Jag utrotade dem, och inte vise versa, för jag hade tillgång till aceton och tändstickor. Ett praktexempel på människans övertag.
Men jag tror att den grundläggande poängen med att i sin ensamhet hitta på lekar (till och med ritualer som häxdoktor) utan någon speciell funktion är att de inger en trygghet. Idag tror jag vi tolkar barns som i sin ensamhet leker meditativa lekar som ett tecken på autism, rätta mig om jag har fel
fint skrivet...
SvaraRadera